Lissabon några dagar till

Sardinbutik i Lissabon
De är galna i sardiner i Lissabon
Galna i sardiner

I Lissabon är de tokiga i sardiner – drottningen av Atlanten kallas hon för. De är så tokiga att de har special butiker som dessutom säljer sardiner med just ditt årtal på locket. Butikerna är påkostade med häftig inredning. Lyckohjul, karuseller, färgglada burkar och dessutom personalen klädda som på cirkus .

” We are people with soul, the Portuguese Soul of the fishermen and woman working in the Canning Industry”

Lyckohjul med Sardiner i Lissabon
Sardinburk med årtal i Lissabon
Barnkarusell

Dag Tre – att få skramla runt i en spårvagn

Att åka med den skramliga gamla spårvagnen nummer 28 är ett måste när man besöker Lissabon. Man behöver trots allt vara tålmodig för att kunna komma med på turen. Den är fullpackad och det sägs att det är bäst att åka tidig morgon eller senare på kvällen. Vi åkte typ mitt på dagen.

Spårvagn 28 är ett måste att åka i Lissabon

Tror att vi väntade på fem vagnar som susade förbi fulla med folk. Gick iväg upp längst vägen där spårvägen passerade och kom fram till ett livligt torg. Tog en vätskepaus och spanade in Riksha bilarna som körde runt turister och precis då uppenbara sig en ganska halvfull spårvagn Nr 28. Vi hoppade på och fick stå kanske i ett par hållplatser innan vi äntligen fick en sittplats. Åkte genom Alfama och ända bort till ändhållplatsen, som inte alls var där jag trodde. Där var en äldre portugisisk dam som åkte med i vagnen. Hon underhöll oss alla genom att domdera över vem som skulle få sitta vart och om någon satte sig fel, fick de veta hut. Hon var värd hela resan.

Spårvagn 28 i Alfama kommer runt hörnan
Spårvagnen kör hela dagen fram och tillbaka genom Alfama
Alfams gamla byggnader och spårvagn 28

Kringelikrokigt i Alfama

Tänkte att vi skulle besöka Tjuvarnas marknad som hålls på tisdagar men det låg långt bort från där vi hamnade. Trots det fick vi istället åka rulltrappa som var placerad mitt emellan två hus. Det var lite oväntat. Gick en sväng utanför borgen Castello de Jorge där kön ringlade sig lång. Vi gick bara förbi och eftersom vi var småhungriga letade vi fram ett lunch ställe istället där vi kunde slippa regnet som kom lite oväntat. Vi satt under tak, vilket var skönt från regnet. Även här fick vi inte någon kulinariks upplevelse. Notan var ganska hög, men så låg det ju ganska nära borgen. Turistfälla nummer två.

Alfama är den äldsta delen av Lissabon och sägs ha börjat byggas redan på 500 talet.

Rulltrappa mellan byggnaderna så man kan spara på benen i de branta trapporna
En av de många smala gränder i Alfama Lissabon
En av de många smala gränder i Alfama Lissabon
Alfamas gator

På vägen ner mot katedralen hittade vi en av de många s.k. Miradous – utsiktsplatser. Här hade ett gäng killar satt sig för att underhålla förbi passande. En bit längre ner för gatan ligger Katedralen Sé från 1100 talet. Det är en pampig byggnad att strosa runt i så tyst man kan. För en liten summa kan man gå in och se arkeologiska fynd som de hittat vid utgrävningar på platsen. Jag tände ett ljus för min pappa och sen släntrade vi ut igen och ner för backen mot Baixa.

Utsikt från ev av Lissabons Miradous
Fantastisk utsikt från ett av Lissabons flera Miradous
Musiker under ett stort Bougenvilla träd
Pampg entre till Katedralen Sé i Lissabon
Pampig entré till katedralen Sé

Vi ger det ännu en chans

På kvällen letade vi oss upp i Biarro Alto igen för att lyssna på Fado och äta en bit mat. Vi kom lite för sent till Fadosång (de stannar ofta och ett sjunger ett par låtar runt 19,00 tiden). Det fick bara bli mat. Första restaurangen vi satte oss vid tog inte kortbetalning så det var bara för oss att leta vidare. Till slut landade vi på hörnet av en smal gata kantat av flera restauranger. Inte heller här fick vi oss någon kulinarisk upplevelse. Så frustrerande för oss matnördar.

Gul Spårvagn på en bakig gata med kullersten i kvällsbelysning
En spårvagn kan ta en upp till Biarro Alto
Kvälls sorl i Biarro Alto
Biarro Alto

Dag Fyra, snart dags för hemgång

Solen gassade och det skulle bli en varm dag. Packade ihop våra väskor, checkade ut och lämnade kvar väskorna i bagagerummet. Vi hade flera timmar kvar att utforska Lissabon på. Vi valde att åka ner till saluhallen Mercado da Ribiera som ligger rakt över stationen Cais do Sodre. Ena delen var en stor frukt och grönsaksmarknad, med flera fiskaffärer längst sidorna och inte så tilltalande som andra saluhallar runt om i Europa. Andra delen var en stor foodcourt med flera matställen och hade det inte varit för att vi ätit frukost, så hade vi stannat och ätit en bit mat. Vi valde helt fel tid att besöka saluhallen på. Så kom inte mätt dit, är vårt tips.

Saluhallen och fiskdisken
Saluhallen och fiskförsäljningen

Det enda jag stannade upp för att prova på var Ginjinha en likör av körsbär. Vi hade fått tips att prova redan första kvällen fastän av någon anledning testade jag först på sista dagen. Vilken miss!! Förföriskt gott! Här testade jag det i en vit chokladkopp, fast jag föredrar det i ett vanligt glas. Lite som att dricka ett gott glas portvin fast med körsbärssmak.

Ginjinha i vit chokladkopp
Ginjinha ett måste att dricka i Lissabon

Sol. Sangria och höstlöv

Vi bestämde oss för att gå ner mot floden, för att hitta ett skönt ställe och dricka ett glas vin. Landade i ett par solstolar för ett par timmar sippande på var sin öl och Vit Sangria med Tejo som utsikt. Kontrasten mellan sol, drinkar och höstlöv virvlade fram framför oss. Just där och då ville vi verkligen inte att semesterns skulle ta slut.

Sommardrink och höstlöv framför floden Tejo i Lissabon
Kontraster mellan svalkande Sangria och höstlöv

Vi snubblar över bästa maten

Vid lunchdags gick vi mest omkring och mer eller mindre snubblade över vår lunchrestaurang. Den låg in på en liten bakgata. En liten fiskrestaurang med en tillhörande sardinbutik Loja das Conservas. Vi satte oss vid en vintunna med en rutig duk och fick in menyn. Det var en meny där man valde ut de rätter man ville äta (3 var att rekommendera) sen bara njuta av tillvaron. De var påpassliga, gulliga och väldigt serviceminded. Vi valde Bruschetta med vitlök och tomat, friterad torsk och nationalrätten Bacalhau a Bras.

Utanför lunchrestaurangen Loja das Conservas

Bacalhau betyder torsk och lagas till på 1000 olika sätt, lite som Forest Gumprs bubba räkor. I Lissabon är favoriten Bacalhau a´Brás. Fisken är strimlad, bunden med ägg och blandad med små bitar potatis och lök. Toppad med persilja eller oliver.

Lunch tallrikar på en blå vit rutig duk med vin
Nationalrätten Bacalhau a bras
Bacalhau a Bras
Hembakat bröd på en skärbräda

Vi hittade det absolut mest perfekta ställe att avsluta vår resa med fantastisk mat och dryck! Det var som ett lyckopiller. Vi hade hittat vår ”Peppes Bodega”

Bacalhau a Bras var fantastiskt gott att äta. Skulle nästan kunna sätta mig på ett plan ner direkt för en ny portion. Kanske var det hela den härliga stämningen av sol, härlig semester och skön stämning som gjorde det hela.

Rolig tavla på en toalett - press for Champagne
Rolig tavla på en av toaletterna

En fantastisk resa hade nått sitt slut. En resa vi bär med i vårt hjärta. Lissabon är en fantastisk stad att uppleva och njuta i. Trots man fick trötta ben och fötter.

Här hittar du första delen av vår resa i Lissabon

Kram Kajsa

Vi landade med fötterna i Lissabon

Lissabon byggdes på 7 kullar, jo jag tackar jag! Fötterna de har fått jobba hårt i fyra dagar och vi fick en oförglömlig resa med oss i bagaget hem.

Vi landade med fötterna i Lissabon tidigt en Söndags morgon och kom snabbt från flygplatsen till hotellet. Det är det jag tycker är så smidigt med weekendresor att man endast behöver ett handbagage med sig och får slippa vänta vid ett bagageband. Utanför flygplatsen fanns det en taxikö som gick snabbt, smidigt och säkert.

Lissabon 2019 skrivit i sanden

Inför varje resa läser jag på massor, googlar fram sevärdheter och tar reda på så mycket som möjligt. Fastän när man sedan landar kastas planererna genast omkull och allt får helt enkelt komma i den ordning som det blir. Vårt hotell låg ca 3 km ifrån centrum, det kändes lite långt ifrån i efterhand.

Metrosystemet

Med hjälp av det enkla Metro systemet så kunde vi vila benen vissa turer. Vi köpte ett 24 timmar Viagem kort på stationen via automat. Fann ganska snabbt ut hur vi skulle fixa kort med på laddning. Det fanns instruktioner på Engelska som tur var. Det finns även ett Lissboa kort för en, två eller tre dagar att köpa. Det kortet gäller för att kunna åka obehindrat med transportnätet ända bort till Sintra. Kortet gäller även på mängder av Museeum (museumen är dock stängda på måndagar!)

Dag Ett

Två par fötter på Lissabons vackra trottoar
Vi landade med fötterna i Lissabon

Första morgonen strosade vi ner längst en otroligt vacker trottoar med svarta och vita kullerstenar. Trots höstlöven låg på marken kändes luften varm och skön. I ett par hörn såldes det rostade kastanjer. Tyvärr hade jag inte lösa mynt på mig så jag fick aldrig köpt mig en strut. Efter frukosten fortatte vi ner till Praca do Comercio (terreio do paco), som ska vara ett av Europas största torg. Där kunde vi stå och se ut över floden Tejo.

Stenkonst nere vid floden Tejo i Lissabon. Flera stenar staplade ovanpå varandra
Stenkonst nere vid floden Tejo

Pampig entré

Med ryggen mot Tejo tornade den stora triumfbågen Arco do Triunfo upp som tog oss in i Baixa med den stora gågatan, moderna affärerna och mängder av restauranger. Här ligger även hissen Santa Justa som kan ta en upp till en fantastisk terrass med vidunderlig utsikt. En pampig byggnad dessutom med en lååååååång ringlande kö hela dagen igenom.

Lissabons triumfbåge Arco do Triunfo
Lissabons triumfbåge Arco do Triunfo

Här stannade vi upp för lite lunch i solen. Vi strosade tillbaks längst smala vingliga gator tillbaka till hotellet, för att borsta av oss resdammet. Korkade upp en flaska bubbel och gjorde iordning oss för kvällens middag uppe i kvarteret Biarro Alto (det höga kvarteret).

Smal vinglig gata i Lissabon med tvätt hängades från balkongerna

Trappa upp, trappa ner

Vi landade på trappen upp till Biarro Alto, där restaurangerna flyttat ut hela vägen. Man kan välja och vraka hela vägen upp eller ner. Väl uppe fick man en fantastisk kvällsvy över Lissabon och ett Alfama i kvällssolen, det var en mäktig syn. Maten var dessutom ganska tråkig och inte alls prisvärd. Kändes tråkigt då vi verkligen hade sett fram emot det portugisiska köket. Tror dock att restaurangen vi landade på var lite av en turistfälla.

Kvällsolen som lyser upp Alfama och borgen Castelo de sao Jorge
Kvällsolen som lyser upp Alfama och borgen Castelo de sao Jorge

Dag två

Ägnade vi till stor del ute i Belem i gassande sol.  Vi hoppade på spårvagn 15E ut till slutstationen som var placerad brevid det monstorösa klostret Mosteiro dos Jeronimos (UNESCO Världsarv). Klostret startades att byggas under 1500 talet till minne av Vasco Da gamas världsomsegling 1498 och har sedan dess byggt till flertalet gångar och har många olika stilar. Väldigt pampigt att bara titta på.

Kloster Mosterio dos Jeronimos
Kloster Mosterio dos Jeronimos

Att få för sig att köa på sin semester

Bara en liten bit ner längst gatan ligger det klassiska bageriet Pasties de Belem som säljer bakverket Pastel de Nata. De fantastiskt goda kakorna har anor tillbaks från 1837. Receptet sägs vara en välbevarad hemlighet från munkarna och bakas än idag efter orginalreceptet. Fastän kön ringlade sig halvlång gick den hyfsat snabbt att stå i. Väl inne fick man betala i en kassa (1,15€ för en kaka) och hämta ut den varma kakpåsen i kassan bredvid. Tempot var högt på konditoriet med alla sötsugna besökare.

Vi strosade över gatan in i parken för att att njuta av läckerheten på en parkbänk. Pastel de Nata är en smördegsbakelse fylld med en krämig äggkräm med vaniljsmak som man strör kanel och florsocker på. Det var inte helt enkelt att få floret att stanna på kakan och inte hamna på kläderna. Oavsett var den helt underbart läckert god. Så god att jag nästan skulle kunna gå tillbaks och ställa mig i kön för ännu en.

Pasteis de Belem kaka med två påsar med kanel och flosocker

Vin och charkbricka…låter som en bra idé

På väg till Belems försvartorn passerade vi Padros dos Descobimentor där man får en pampig vy med både staty, 25 April bron och Jesusstatyn på toppen. Eftersom dagen var varm och vi började bli lite trötta och kinkiga. Vid den lilla småbåtshamnen hittade vi det mysiga stället Manteigaria Silvia som tillhör vingården med samma namn. Här mös vi med en fantastisk chark och ostbricka och ett glas rött till.  Man måste dessutom få lyxa till det under semestern.

Charkbricka med ost och två glas rött vin  i Lissabon

Försvarstornet i Belem (UNESCO Värdsarv) i sig var ju mindre än jag förväntade mig fastän staden var ju i och för sig också mindre på den tiden. Det byggdes under 1500 talet för att försvara Lissabon från floden och låg längre ut i vattnet. Känslan av historiens vingslag gör sig påmind när man står där vilket ger en, en märkligt mäktig känsla. Tydligen lutar tornet i solens riktning. Jag var alldeles förundrad över byggnaden så jag glömde dessutom bort att titta huruvida det stämde.

Försvarstornet i Belem
Då var det mäktigt på 1500 talet. Försvartornet i Belem andas mäktig historia.

På kvällen blev det bara lite plockmat på en liten kvarterskrog nära hotellet med världens yraste servitris som inte kunde så mycket engelska. Servitrisen glömde dessutom bort vår beställning. Hon såg helt oförstående ut när vi undrade varför de inte kom ut med småplocket vi beställt. Andra glaset vin kom dessutom aldrig heller. Då valde vi att betala och gå hem. Ett gott skratt fick vi trots allt.

Gatukonst i Lissabon. En stor grön krokodilmålad på fasaden av ett nergånget hus
Gatukonst i Lissabon

Nästa gång ska jag berätta om sardiner, skrangliga spårvagnar och dessutom en fantastisk lunch.

Kram Kajsa

Kap Verde – Salt och fisk

Kap Verde i vårt hjärta med sol, värme och salta bad
Kap Verde ett litet paradis

Vi åkte iväg en vecka till sol och värme, närmare bestämt till ön Sal i Kap Verde. Kap Verde är en ögrupp utanför Afrikas Västra kust och enligt sägnen var det när Gud hade skapat världen och torkade av händerna landade några smulor i Atlanten och ögruppen Kap Verde skapades. Ögruppen är självständig, har inga farliga djur eller sjukdomar. De har ett perfekt vatten för att dyka eller surfa i….fast det spanande vi bara in från stranden.

 

Perfekta vågor för kitesurfing och bad i Kap Verde
Perfekta vågor

Landet är väldigt fattigt, då det nästan aldrig regnar och nästan inget växer här. Såg endast några kor på hela ön medans vi var där. Istället är det fisket som är stort på ön och i synnerhet tonfisk.

 

Fiskeläger på ön Sal, Kap Verde
Vid de små fiskehamnarna runt om ön, rensades dagens fångst
Fiskebåtar som ligger uppdragna på sanddynorna
Fiskebåtarna ligger uppdragna längst stränderna

Folkfest och färsk tonfisk på Kap Verde

Varje dag i Santa Maria samlas fiskarna runt lunchtid på piren i staden för att rensa, filea och sälja sin fisk. Det myllrar av folk på piren, ribborna fylls med fiskrens,  det pratas högljutt , diskuteras, köpslås, skrattas och det är som en liten folkfest där ute på bryggan.

 

Fiskeglädje på piren Santa Maria, Kap Verde
Livet sjuder ute på piren varje dag runt lunch
Fisken den sköljs, fjällas och rensas på piren varje dag Santa maria, Kap Verde
Fisken den sköljs, fjällas och rensas på piren varje dag
Konsttycket att file en tonfisk Santa maria, Kap Verde
Tonfisken ska fileas
Tonfisk till salu på piren i Santa Maria, Kap Verde
Tonfisk till salu

Hade vi  haft möjligheten, hade jag gärna köpt fisk för att göra någon god fiskrätt. Vi fick hålla till godo med det vi åt på restaurangerna denna gång. På lunchen beställde vi in Fish & Chips, som gjordes på pinfärsk fisk och som serverades med handgjorda pommes, coleslaw och ärtpuré. De kallade det för starters, men var en fullgod lunch för oss.

 

Fish & Chips på en träbricka med grön ärtpure som tillbehör
Fish & Chips till lunch på The Dubliner i Santa, Maria Kap Verde

Tonfisk på tallriken

Tonfisk har jag aldrig ätit innan. Har fått för mig att det skulle vara lite läskigt bara för att det smakar fisk och konsistens är som en kotlett. En kväll bara beställde mannen in det och döm om min förvåning…inte alls läskigt, bara gott och vällagat. Tro det att Kapverdierna skulle vara bra på tillaga fisk, som lever på fisket. Fisken…eller ska man säga köttet, för konsistensen var ju verkligen som att äta en kotlett fast med fiskfjällen och smaken till, var ju dessutom verkligen gott och välsmakande. En ny upplevelse i fiskvärlden för mig och nu måste jag bara hitta några goda tonfisk recept hemma med…har ni några idéer??

 

Tonfisk till middag i Santa Maria, Kap Verde
Tonfisk med pommes och ris..som om de inte kunde bestämma sig liksom vad man skulle ha till

Tyvärr smakade vi aldrig på deras nationalrätt Cachupa en gryta som ska innehålla bönor, majs, kassava, sötpotatis, fisk eller kött.

Goda drinkar på stranden

På dryckesfronten blev det mest den inhemska ölen Strela och drinken Chaprihna som blandades på den inhemska spriten Grouge. Grouge påminner dessutom lite som en blandning mellan hembränt ( vi som fortfarande kommer ihåg den smaken) och rom. Görs på sockerrör som odlas på ön. De var dessutom inte snåla med spriten i sina drinkar och var bättre blandade på vissa ställen än andra. Perfekta stället att landa för en drink, var nere längst stranden i Santa Maria.

Vid en liten grön kiosk med färgglada bord finns de godaste drinkarna. Brasilianarna kallades stället och utsikten var stranden och havet. Vid bordet fick man dessutom sällskap av en hund eller två. Man kunde dessutom paras ihop med ett annat par för att få plats där på stranden. Borta i ett av hörnen spelade ett gäng lokalbor på sina instrument medans de sjöng och klappade i takt. Fantastiskt mysigt att sitta här på kvällen.

 

Chaprinia i glas
Chapriniha med den inhemska spriten Grouge
Utsikten hos Brasilianarna i Santa Maria
Utsikten hos Brasilianarna
Herrelösa hundar på besök Santa Maria, Kap Verde
Inte ovanligt att få sällskap vid bordet

Lite vin och massor av salt

Vin var det dessutom inte tal om på ön. De har en vinodling någon ö bort, vid berget/ vulkanen Fogo. Det sägs dessutom inte vara någon höjdare att dricka. Vi testade aldrig vinet medans vi var där, då det verkligen inte kändes speciellt lockande. Ön som vi bodde på heter Sal, som dessutom betyder salt på Portugisiska. Salt är deras största naturtillgång. Det finns flera saltanläggningar att utforska på ön och man kan både får välgörande saltmassage och dessutom flyta tyngdlöst i 26% saltvatten. Själv fick jag ont i halsen ett par dagar och fick nöja mig med att gurgla mig i saltvatten för att bli bra igen.

 

Souvenirer som görs på plats längst piren

 

Vi passade på att sola, njuta, fira mannens 50 års dag, hyra bil och ta oss runt ön. Fascineras av havets vågor och dessutom utav lokalbornas lugna inställning. No stress var deras motto ( förutom säljarna längst promenadstråket) och vi föll dessutom in i det lugna tempot direkt. Hit vill vi återvända igen!

 

Santa Maria, Kap Verde

Kvinna vänd mot havet, sträcker ut händerna åt sidan. Den rosa sjalen fladdrar i vinden.

Santa maria, Kap Verde

Kram Kajsa

 

Noviserna I Moseldalen Tyskland

Vår resa tar sin start

Tidigt en lördagmorgon startade vi vår resa från Malmö ner till Moseldalen i södra Tyskland. Vi åkte med våra rutinerade vänner som återkommer år efter år, vi var så kallat noviserna i vinlandet Tyskland. De blev som barn när vi nådde de sluttande kullarna i Mosel, detta grönskande vackra landskap med odlingsytor på nästan varenda plätt så långt ögat kan nå. 5000 Vinbönder och ca 90% odlingsyta för pärlande friskt Riesling vin. Själv kände vi oss spralligt förväntansfulla.

Moselfloden
Moselfloden

Moseldalen, Tyskland

Mina förväntningar:

  • Vackert Landskap
  • Alla vinbönder bor på landet i en liten bondgård
  • Rieslingviner är söta/ halvsöta ( typ Kloster Ebersbach, kabinett)

Landskapet

Landskapet är oslagbart vackert, med sin gröna slutningar vart man än ser. Den slingrande Moselfloden som går precis mittemellan byarna längst området. Här kan man dessutom åka på härliga båtturer mellan byarna längst hela vägen. På vissa ställen i Mosel är det otroligt brant, så mycket som upp till 70% lutning och där använder man sig av vinslädar för att kunna arbeta uppe i fältet.

Flera små pittoreska byar med vinodlingarna finns runt omkring i hela Mosel. Byarna är mysiga att bara att gå en runda genom för att se odlingarna och alla dess klasar av vindruvor som sakta mognar i solen. Eller varför inte sätta sig på en liten by restaurang för en middag eller gå på vinprovningar direkt hos de olika vin bönderna.

Tidig morgon på vingården
Tidig morgon

Vinrankor, vingård, Moseldalen, Tyskland Apotekarläge, Moseldalen

Alla vinbönder bor på landet i en liten bondgård

Alla vinbönder bor på landet i en liten bondgård stämmer inte speciellt bra. Vi var aldrig ens på en bondgård en enda gång utan allt från garage till slott. Det intressanta var att det i de flesta fall bara var att knacka på och fråga om en vinprovning kunde äga rum. Vi startade vår vinprövning hos Grans Fassian, Leiwen, där vi blev mottagna och servade av dottern i huset. Vi provade 8 viner varav ett var hennes egna vin. Sex viner var torra och två halvtorra, fastän inget vin som jag höjde ögonbrynet för.

Grass Fasian

Nästa stopp på turen gick upp längst slingriga backar till godset  Weingut Karthauserhof. Godset har anor ända tillbaka till 1200 talet. Det sägs dessutom att Napoleon har ägt godset som sitt sommarställe, men nu är det familjen Tyrell som äger godset. Vi hade turen att träffa på godsägaren själv på vägen från godset, en varmhjärtad man med glimten i ögat. Provningsrummet var pampigt och vackert inrett med ett stort mörkt bord i mitten och en stor eldstad. Här fick vi prova 11 olika viner från torrt till sött från godset.  Efter provningen, kunde man fylla i en beställningslista och sedan gå iväg till kontoret för betala. När betalningen var klart, fanns vinet packat och klart till en.

Daniel, Römerhof, Riol

Sista stoppet för dagen

Sista stoppet för dagen var hos vinhuset Römerhof mitt inne i Riol. Först när vi kom var de iväg, så vi åkte och åt lite lunch medans vi väntade. När vi kom tillbaks var de lite stressade för de skulle iväg igen, men sonen Daniel i huset gav oss ändå en mycket trevlig provning av deras viner från torrt till sött.  Vi fick även en rundtur bland vinfaten i deras garage och det var en avslappnad stämning. Vinhuset Römerhof lagrar sina viner på stål fat och inte ekfat.

Spitonen är en viktig detalj i allt provande, utan den hade man blivit väldigt luddig. Man får spotta mycket, men vissa viner är alldeles för svåra att spotta ut, de låter man slinka ner. med ett leende på läpparna.

När man inte för besöka den ena då får man ta den andra

Vi skulle besöka vinbonden Frans Haag som sägs vara en legend i byn, men han hade semester. Då åkte vi istället till hans bror Thomas Haag och hans Schloss Lieser. Vackert slott, precis nere vid Mosel floden med ett vackert provningsrum i ett av de gamla stallarna. Vi hade en provning av 8 olika viner från torrt till sött. En lugn och dessutom trevlig provning. 2015 utsågs Thomas Haag till årets vinbonde av Gault & Millau, Germany. Slottet ska Thomas ha fått av sin fader, då brodern ärvde den inarbetade vingården. Jag blev fascinerad av bardisken som var gjord av locken från vinlådor.

Schloss Lieser
Schloss Lieser

Vinprovning hos Schloss Lieser Vinprovning hos Schloss Lieser

Som en Spansk kärleksdikt

Ytterväggen är klädd med en spansk kärleksdikt, innergården fylld med vackra statyer och en pampig kristallkrona pryder provningsrummet. Hos Vinmakaren Heymann-Löwenstein släpper de dessutom inte in vem som helst på sina provningar, här måste man boka tid i förväg. Vi fick en provning med herr Heymann – Löwenstein själv, då det blivit något tokigt på vår bokning av provning. Vi provade deras viner och samtidigt en genomgång av mineraler, jordmån, sluttnng, sol m.m. som spelar stor roll för smakerna på vinerna.  Vi fick känna på mineralstenarna under tiden och en helhet skapades runt bordet. Herr Heymann-Löwenstein är dessutom en väldigt sympatisk, varmhjärtad och filosofisk man med stor passion för sitt verk.

Spansk poesi hos Heymann-Löwenstein i Moseldaen
Spansk poesi hos Heymann-Löwenstein

Innergården hos Heymann-Löwenstein i Moseldalen

Som ett spindelnät under jorden

En av dagarna begav vi oss bort från Mosel och besökte Rudesheim af Rhein vid floden Rehn. Här hade vi dessutom bestämt träff med Marcus Lundén, vinmakare hos Georg Breuer. Då det var en vän till vårt resesällskap fick vi en privat visning av vinkällaren under Rudesheim. Detta stora spindelnät av underjordiska vinkällare som går under hela staden.

Efteråt promenerade vi bort till vin butiken för en vinprovning i solen. Avspänt, trevligt med viner som dessutom är som sammet i munnen. Tur de finns att hitta på systembolaget här hemma i Sverige. Köp, köp, köp!

Marcus Lunden hos Georg Beuer
Marcus Lunden hos Georg Beuer

 Vinkällare i Rudesheim af Rhein Georg Breuer

I Rudesheim skulle vi åkt linbanan som går över staden och vinodlingarna, men tyvärr rann tiden iväg, så det får vi försöka hinna med nästa gång vi landar där.

Vinsläde i Moseldalen
Vinsläde

Vinrankor nere i Moseldalen

Allt är inte guld som glimmar

Under resans gång hamnade man på provningar som dessutom inte ens är värda att nämna, men en sist som jag vill nämna är Vinhuset Schmitges i Erden. Här har de goda viner rakt igenom och väl värt ett besök. Väldigt jordnära och sympatiska ägare. Tyvärr kan man inte hitta vinet hemma i Sverige, det tycker vi är synd.

Under resans gång har jag då dessutom lärt mig att alla Riesling viner inte är söta och halvtorra, mineraler och läge spelar stor betydelse. Det finns:

Spätlese – sen skörd

Auslese – handplockade klasar

Behren Auslese – Selekterade druvor

Alte Reben – Gamla stockar ( de kan vara över 100 år)

Riesling
Riesling som avslutar en härlig dag

Ta ett glas Riesling vin, njut och må gott. Hamnar ni i Moseldalen så tveka dessutom inte att knacka på och prova er fram till ert favoritvin.

Kram Kajsa

 

En pärla i Slovenien – Hisa Franko Part 1

Förra året fyllde jag 50 år… Jag visste att när jag skulle fylla år så skulle det inte finans tid att åka någonstans eftersom vi har en vingård. Även om skörden skulle vara färdig så skulle det efterföljande arbetet inte vara det, därför bestämde vi oss ganska tidigt att åka iväg på en weekend resa för att fira lite i förtid.

Vi har sett alla avsnitt av Netflix-serien Chef´s table och i säsong 2 finns ett avsnitt om Ana Rós på Hisa Franko i Slovenien… DIT ville jag åka! Sagt och gjort, lite efterforskningar följde om hur vi bäst skulle ta oss dit. Det blev flyg från Köpenhamn till Venedig där vi hade förbokat en bil. Det är bara 18 mil från Venedig till Kobarid och det är bra väg hela tiden även över bergen.

Hisa Franko har även ett hotell så jag hade bokat in oss där två nätter. Sägnen säger att Ernest Hemingway huserade där när han blev skadad vid Isonzo Front och att han sedan skrev ”A Farewell to Arms” i ett av rummen där. Det är ett stort hus, mitt ute i ingenmansland och det ligger magiskt vackert vid Soca River.

Hisa Franko, strax utanför Kobarid i Slovenien
Hisa Franko, strax utanför Kobarid i Slovenien

Med naturen inpå

Hisa Franko ligger inbäddat mellan bergen och med Soca River alldeles i närheten. Fisken tar de från floden och örterna går Ana och plockar antingen ute i trädgården eller ute i skogen. Det är mycket av det vilda och naturen. De bor själva i en del av huset, Ana och hennes man Walter Kramar, deras två barn och deras lilla hund.

Soca River, Slovenien
Soca River, vild och vacker 

Vi valde att stanna två nätter för att ena kvällen prova deras 5-rätters meny och den andra kvällen ta deras 9-rätters meny. När vi kom dit så blev vi visade till vårt rum och VILKET rum sedan!! Till rummet hörde en enormt stor altan som vi visserligen delade med ett annat par, men altanen var så sjukt stor att man inte märket av dem. Och utsikten…. här hittade vi lugnet…

Rummet på Hisa Franco
Rummet. Takvåning med bubbelbad.

Är man på semester så är man

Är man på semester så är man på semester så jag skickade ner mannen för att köpa med sig en flaska vin som vi kunde ha ute på altanen. De hade en enormt stor vinlista och det var ganska svårt att välja men han kom tillbaks med en Edi Simcic´ – Rebula 2006.

Edi Simcic´ - Rebula 2006
Fantastisk vinmakare, fantastiskt vin!

Liten del av altanen såg ut såhär… där fanns flera mysfåtöljer, hängmattor, bord…

Del av terassen till rummet, Hisa Franco
Liten del av altanen

Ost på pinne

På kvällen gick vi ner till restaurangen och fick vårt bord. Vi satt i ett litet rum strax intill den så kallade uteserveringen, och här fanns bara ett fåtal bord. Gästerna var i 30-års åldern, foodies och många kom från USA.

Vi valde att ta ett dryckespaket till, med endast slovenska viner. De har ett enormt urval av naturviner, biodynamiska och orangea viner. Så himla spännande!

Först får man lite appetizers och först ut var lite ost att knapra på.

Ostchips på pinne
Som en liten slickepinne fast med ost.

Nästa lilla appetizer vet jag helt ärligt inte riktigt vad det var… Men det var så lätt och så krispigt och vackert…

appetizer
Lite blommor och lite annat…

Ta allt i ett svep

Sista lilla appetizern… Jag måste medge att vissa saker är jag lite rädd för att äta, men man måste prova innan man kan säga om man tycker om det eller inte. Denna kombinationen var superhäftig! Först dagen testade jag lite av varje sak som låg på tallriken, men en av servitörerna sa till mig att man skulle ta allt i ett svep så det gjorde jag dagen efter. DÅ kom det helt till sin rätt!

Mussla med myntablad och frisk gelé
Mussla med myntablad och en frisk gelé. Kan det varit rabarber?

Till dessa tre smårätter hade vi ett slovenskt mousserande vin som jag dessvärre inte har någon bild på.

Så började då 5-rätters menyn… Först ut var sniglar.

Sniglar, picklad rödbeta, mjölk, smält äggula och grönt
Sniglar, picklad rödbeta, mjölk, smält äggula och grönt – vackert så det förslår

Till sniglarna fick vi ett Malvazija vin från Rojac   som har sina odlingar kring slovenska Istrien.

Malvazija vin från Rojac
Vitt naturvin från Istrien

Len som sammet, mjuk som nektar

Rätt nummer två… Pasta. Det är den absolut godaste pastarätten jag ätit någonsin. Det var som lent som sammet och mjukt som nektar i munnen. Till denna rätt fick vi ett orange vin, Mlecnik – Rebula. De har sina odlingar i Vipava Valley, i närheten av Italien.

Pasta fylld med fårost, langustine, kantarell och benmärg
Pasta fylld med fårost, langustine, kantarell och benmärg.

orange vin, Mlecnik - Rebula
Mlecnik – Rebula 2009

Samma vin fick vi till forellen.  Forellen i sig var väldigt snäll och mild, låg på en liten sjö av buttermilk och lite vilda växter. Och säkerligen var den fiskad i Soca River på morgonen.

Forell på Hisa Franco, Slovenien
Forell

En bergskanin som vill bli en mexikansk kyckling

Sedan kom kvällens höjdare! ”Mountain rabbit that wants to become a mexican chicken” Det säger ju allt! Och till detta hade vi tre olika viner. Nu vet jag inte om de gav oss lite extra mycket vin eftersom de visste att vi var vinodlare, hur som helst så var det fantastiskt att få smaka igenom alla dessa naturviner och orangea viner! Dessutom så kostade vinerna i princip ingenting per glas….

Mountain rabbit that wants to become a mexican chicken
Mountain rabbit. Kvällens rätt!

Modri Noir från Burja Winery i Vipava Valley.  Vinet är alltså 100% Pinot Noir och lagrat i 2 år på stora ekliggare samt 225 liters ekfat. Superspännande och framförallt gott vin!

Modri Noir från Burja Winery i Vipava Valley
Pinot Noir från Vipava, Slovenien

Orange i glaset

Nästa vin var ett orange naturvin från Cotar som har sina odlingar i Karst, Slovenien. Cirka 7,5 ha varav hälften är rött och hälften vitt. Spännande och gott vin med massor av frukt.

orange naturvin från Cotar som har sina odlingar i Karst, Slovenien
Cotar – Malvazija

Tredje vinet kom från Aci Urbajs – Organic Anarchy. Ett vin gjort på Chardonnay, Kerner och Laski Rizling. Naturvin och i mitt tycke en riktig käftsmäll! Riktigt, riktigt spännande vin med massor av attityd.

Aci Urbajs - Organic Anarchy
Bara etiketten utstrålar ju attityd

Allt har en ände, fast denna är bara för idag

Sista rätten för kvällen, desserten. Den tänker jag inte heller översätta utan skriver ner den som den står på menyn. ”Bread and milk-interpretation of Jan Cvitkovic´s film Kruh in mleko smoked milk, tuile of apple core, cumin English Cream, caramelized bread.”  En fin, god avslutning på kvällen med ett tillhörande dessertvin till. Gissa om vi såg fram emot morgondagens 9-rätters meny!! Men den historien kommer i Hisa Franko Part 2.

Bread and milk-interpretation of Jan Cvitkovic´s film Kruh in mleko smoked milk, tuile of apple core, cumin English Cream, caramelized bread
Vackert avslut på kvällen och dessutom fantastiskt gott!

Här kan du läsa mer om Hisa Franko

Kram, Lena