M som i Monica, Masterchef och Mere

När vi är ute på semester så brukar vi alltid välja minst en stjärnrestaurang, men även en bättre restaurang som inte har någon stjärna men som kanske kommer att få? Vi brukar även välja något väldigt traditionellt, men mer om det i nästa inlägg. Detta inlägget tillägnas restaurangen Mere i London, som drivs av Monica Galetti och hennes man David Galetti. För alla er som tycker om att följa Masterchef så är det Monica som tillsammans med Marcus Wareing och Gregg Wallace tycker och tänker och bestämmer vem som skall gå vidare.

Monica & Mere

Monica är född på Samoa men flyttade till Nya Zeeland när hon var 8 år och efter skolan jobbade hon på Timothy´s restaurant i Lower Hutt, Wellington. Ägaren skickade henne till olika kock tävlingar i Australien, USA och Europa. Hon började skicka sitt CV till olika topprestauranger och det första svaret hon fick var från Michel Roux Jr och resten är historia. Efter att ha jobbat på Michels tvåstjärniga restaurang La Gavroche (där hon som första kvinnliga kock blivit senior sous chef) till 2015, öppnade hon tillsammans med sin man David Galetti sin egen restaurang; Mere, i början av 2017.

Restaurang Mere, london

Mere är en populär restaurang och vi fick bord på lördagen klockan 21.30. Det var den tiden eller ingen och eftersom vi var på semester så gjorde det ingenting att det blev lite sent. I vanliga fall tycker jag inte om att äta så sent. Vi blev varmt mottagna av David Galetti och då vårt bord inte var riktigt färdigt än så blev vi visade till sofforna i baren för att vänta. Vi behövde inte alls vänta länge och då gick vi ner till restaurangen som ligger nere i källaren. När vi precis kommit ner så kommer Monica själv susande förbi och hälsar oss välkomna med ett glatt leende. Extra roligt att de båda var på plats.

Tasting menu med smaker som förför

Det blev en tasting meny även här och till det deras matchande vinpaket. De hade ingen prestige wine pairing meny, så vi tog det som rekommenderades till rätterna. Helt ok.

Där var dessutom väldigt mycket folk och de har en massa personal som springer och passar upp. På ett sätt påminde det väldigt mycket om John Malkovichs restaurang Bica do Sapato i Lissabon, just med alla dessa unga människor som springer och servar. Eftersom vi fick bord så sent så var vi nästan sist ut. Här är en bild över hur restaurangen ser ut när alla gått hem.

Inne från restaurangen
Jättemysig, långsmal restaurang med lite ”hemma-hos” känsla

Låt oss starta

Första rätten ut var ”Leeks and truffle” som serverades med en Chenin Blanc – Weathered Hands från Sydafrika.

Leeks and truffle, black waxed cheddar, pickled apples & black truffle

Fräscht, lätt och packat med smaker. Dessutom väldigt vacker att se på. Innan vi fick ut första rätten så kom ju lite bröd, smör och en liten appetizer. Jag vet inte hur de gör sitt smör men det är så vansinnigt gott, så fluffigt och lätt. Inte alls som när jag gör eget smör. Måste lära mig hemligheten.

Där ser ni smöret, som en liten fluffig maräng!

Man ska intre stressa vid bordet

Maten kommer ut i lagom takt, en sådan här sittning tar cirka 2,5 timmar och då hinner man dels äta i lugn och ro, man hinner dricka upp vinet som hör till rätten och man hinner prata. Om man nu skall jämföra så fick vi mer i glasen här än på Texture där vi betalade mer, men fick ”bättre” viner.

Om ni kanske minns så hade jag ett inlägg om svart mat för ett tag sedan, svart mat är populärt även här i London. Nästa rätt var Cornish Cod. Jag kollade var cornish betydde och det är ett keltiskt språk som förr talades i Cornwall, men jag får ändå inte riktigt ihop det… Är det en keltisk torsk eller? Någon som vet?

Torsk hos Mere
Cornish cod, black curry, pickled celery, hazelnut dukka, lovage sauce

Oooh la la! Den där lilla svarta saken är en torsk som dessutom är alldeles perfekt kryddad med svart curry. Svart curry är en mycket mild curry som färgats svart med bläckfiskbläck. Det var magi på en tallrik! Till detta serverades ett grekiskt, vitt vin från Oenops Wines som hette Aplá. En cuvee gjort på de tre grekiska druvorna Assyrtiko, Malagouzia och Roditis. En spännande kombination.

Nästa rätt ut var lilla pilgrimsmusslan. Och bönor. Varken jag eller mannen förstod rätten riktigt, men… det är ju England och bönor är väl lite deras grej. Det var väldigt gott, det var inte det men… bönor?

Pilgrimsmussla hos Mere
Scallop, haricot beans and trotter ragout, sea herbs and crispy black pudding.

Mer svart på tallriken

Där var det lilla svarta igen. Krispig svart pudding. Jag vet inte riktigt vad det var för pudding, men det var krispigt, gott och passade väldigt bra till pilgrimsmusslan som såklart var halstrad till perfektion. Precis som en mussla skall vara. Vinet som serverades till detta var ett rött vin från Australien. Youngblood Grenache – Tomfoolery. Jag blev lite nervös först när jag såg att det skulle vara en grenache från Australien, de brukar vara ganska maffiga och jag var rädd att vinet skulle ta över musslan helt, men vinet var fjäderlätt, fruktigt och bärigt, utan att för den delen vara tråkigt.

I´ve got the Skills

Innan det var dags för kötträtten var jag tvungen att gå på damrummet där uppe och på vägen ner fick jag syn på Monicas bok ”The Skills”. Jag tänkte; ”Va fan, jag testar” och tog boken, stegade fram till David och frågade om jag fick köpa boken och isåfall om det dessutom fanns en chans att Monica kunde signera den till mig. Det var alls inga problem, David tog boken och sprang ner i köket och kom tillbaks med den en liten stund senare. Han frågade mannen om det var han som lagade mat eller om det var jag. Mannen sa att han inte lagade mat, han bara åt den mat som jag lagade. David skattade och sa att så var det hemma med. Mycket lättsamt ställe.

En hälsning från Monica Galetti

Kötträtten var kalv!

Kalv hos Mere
Rose veal, pan roasted, glazed sweetbread, brown butter mash and charred hispi

Köttet var så mört att det bara smälte i munnen. Potatispurén med brynt smör bara älskade jag! Kalvbräss är fantastiskt milt och gott. Vinet som serverades till detta var ett GMS – vin från Languedoc. Domaine de Montcalmes årgång 2012. GMS står för Grenache, Mourvedre och Syrah. Passade utmärkt till kalven.

På vissa restauranger är osten ett komplement som oftast kostar 15-20 pund extra. Här ingick osten i menyn och det var första gången jag sett det. Det var en ganska rejäl bit ost man fick med.

Ost hos Mere
Ost!

24 månaders lagrad Comte med kvittenpuré och kanderade valnötter. Ibland har man tur. Jag bara älskar comteost! Vinet vi fick till detta var dessutom ett vitt portvin. Kopke – 10 year old white port. Det är svårt att hitta en riktigt god vit port, jag föredrar den röda, den är mer komplex och hade jag fått välja här så hade jag nog valt ett rött portvin, men det är klart… Desserten var kvar och det är svårt att hitta ett vin som inte försvinner efter ett portvin.

Desserten var så jäkla god hos Mere!

Dessert hos Mere
Vad gömde sig här månne?

Det där vita fluffiga var calvados mousse och under denna mousse fanns dessutom en utomordentligt fräsch äppelsorbet. Toppat med lite toffee crisp och färska äpplen. Detta måste jag lära mig att laga!

Sista vinet var ett riktigt sött vin från Österrike. En beerenauslese, Feiler-Artinger och druvorna var welshriesling/chardonnay. Godis bara att sitta och sippa på.

Som om detta inte var nog kom till slut ett litet fat med choklad in med loggan från Mere. Efter dessa små godbitar så var klockan över 00 slaget och vi var dessutom så mätta och mycket nöjda och belåtna.

Praliner hos Mere
Mmmmm… choklad

Mere är ett ställe som jag definitivt kommer att besöka igen när vi är i London. Mycket vällagad mat, bra priser och bra service. Det hade varit så roligt om de fått en stjärna nästa år! Nästa gång ni är i London så gå hit. Mere på Charlotte street i Fitzrovia.

Kram, Lena

Stjärnrestaurang i London

När mannen fyllde år så bestämde vi oss för att detta skulle vi i år fira i London. Det finns 71 stjärnrestauranger (Michelin) bara i London så det fanns dessutom lite att välja på. Egentligen skulle vi gå på en två-stjärnig restaurang, men hur man än vände och vred så hade de inga bord lediga förrän på nyår och vi skulle vara i London i början av december. Valet föll på en stjärnrestaurang i London som heter Texture. Den har 1 stjärna i guiden och drivs av Agnar ”Aggi” Sverrisson. Hemma på Island arbetade han på några av Reykjaviks mest kända restauranger tills han åkte till London 2001 och började arbeta på  Petrus, ägd av Gordon Ramsey och ledd av Marcus Wareing. Senare samma år blev han erbjuden jobb som sous chef på Lea Linster i Luxemborg dit han åkte för att få en djupare kunskap om fransk matlagning. Och på den vägen fortsatte det tills han 2007 öppnade sin egen restaurang, Texture. Det var hit vi bestämde oss för att gå så bord bokades redan i slutat av oktober.

Texture entre - stjärnrestaurang i London
Texture ligger i statsdelen Marylebone

Fluffig pall till handväskan

När vi steg innanför dörrarna så märktes det dessutom att det var snäppet upp gällande service jämfört med andra restauranger. När ytterkläderna var inhängda blev vi visade till vårt bord där vi satte oss ner i varsin skön fåtölj. Som om det inte var nog, att sitta i en skön fåtölj istället för på en vanlig stol, så kom en servitris med en kudde att sätta bakom ryggen så jag satt ännu mer bekvämt och en annan servitör kom med en liten fluffig pall som skulle stå mellan min fåtölj och väggen och där min handväska skulle sitta. Bara en så´n sak.

Texture - Stjärnrestaurang i London
Såhär ser det ut.

Eftersom det var mannens födelsedag vi firade så låg det här lilla kortet på mannens plats.

Vilken start på en fantastisk stjärnrestaurang i London - Texture
En liten personlig hälsning.

Outstanding

Vi hade redan bestämt oss för att testa deras fisk-tasting meny och till denna ta deras prestige wine pairing meny. För att bara klargöra en sak… Det är aldrig billigt att gå på stjärnrestauranger och råkar dessa då dessutom ligga i London så blir det ännu dyrare. Fast ibland få man unna sig saker och det är ju lite spännande att se vad man får för sina pengar. Just denna prestige vin meny var outstanding. Lägger man dessutom till att sommeliern, Alan Bednarski, verkligen visste vad han pratade om så blir det extra plus. Det var inte bara det att det var bra viner utan han kunde med lätthet berätta varför just det vinet passade så bra till just den rätten. Tro mig, det är få förunnat att ha den förmågan…

Först kom lite bröd som man skulle doppa i olivolja med svart salt. Det fanns två olika olivoljor, båda från Spanien, den ena lite fruktigare, den andra lite kryddigare. 

Lätt start på Texture - stjärnrestaurang i London
De små keramikkannorna bak i bilden innehöll de olika olivoljorna

Clean your palate

Vi hade börjat med varsitt glas champagne, mannen tog en Henriot och jag tog en Billecart Salmon rosé. I glaset på bilden finns en Taittinger-Comtes de Champagne som vi skulle ha för att ”clean your palate” efter appetizern som kom i form av…

Sillmacka!! Rågbröd, isländsk sill, potatis, räkor och till detta en iskall isländsk snaps.

Jag tycker verkligen inte om sill, men jag var ju tvungen att testa och denna sillen var inget undantag. Det var dessutom väldigt mycket sill. Men snapsen var god och resten av mackan åt jag upp efter att lite diskret plockat bort de två resterande sillbitarna. Både jag och mannen tänkte att det var ju en lite heavy start med sill och brännvin, hur skulle man kunna dricka vin efter detta? Men det var där champagnen kom in i bilden. Den fräschade verkligen upp gommen och rättade till smaklökarna igen. Helt fantastiskt.

Nästa rätt därefter var lax. ”Smoked scottish salmon, oscietra caviar, mustard, sorrel & ryebread.”

Detta är utan tvekan den bästa lax jag ätit. Någonsin.

Till detta serverades en Trimbach – Clos St Hune. Såklart missade jag att ta foto på flaskan så jag missade årgången. Men vinet passade dessutom utmärkt till laxen. Det där ljusgröna sidan om laxen, som ser ut som mossa, var som grön snö. 

Explosion i munnen

Nästa rätt var pilgrimsmussla. ”Isle of Skye scallop, coconut, soup, kefir lime leaves, lemongrass” En perfekt halstrad pilgrimsmussla i denna mustiga, smakrika soppa. Smakerna dessutom fullkomligt exploderad i munnen!

Det ser kanske inte mycket ut för världen men jisses vilken smakexplosion!

Vinet vi fick till denna rätt var ett vitt vin från Spanien, Rioja. Vina Tondonia Reserva från 2005. Det passade perfekt med sin lite nötiga smak till denna friska soppa och den lite söta pilgrimsmusslan.

Vina Tondonia Reserva 2005

Nu var jag nästan lite mätt efter de intensiva smakerna, men när nästa rätt kom in så började det vattnas i munnen igen. Nu var det dags för torsken. ”Icelandic cod, barley, saffron, avocado, prawns”

När fisk är som bäst….

Till fisken serverades ett rött vin från Dourodalen, Portugal. Vem i hela friden hade kunnat tro att det passade men wow! Perfekt mjukt och lite bärigt rött vin tillsammans med den perfekt stekta torsken.

Niepoort- Charmes, årgång 2014

Restaurangen är inte så stor, något säger mig att där finns 32 platser. Alla fick lika god service, alla fick känna sig lika speciella som om vi/de var de enda gästerna i restaurangen.  Ibland tänkte jag att restaurang managerna, Orhan, var klonad, för han var överallt, utan att för den saken verka stressad. Jag reste mig upp för att gå på toaletten, vips så var han där och visade mig var den fanns. Otroligt.

Efter fisken var det dags för en liten pre-dessert. En liten klick skyr med lite grön, kall ”mossa” och lite mossa. Verkligen uppfriskande.

Desserten var ”Rice pudding, clementines, chestnuts and cinnemon” Toppat med iskall skyrglass. Att man kan göra så gott med risgrynsgröt…. 

Ricepudding...wow, vilken rätt på Texture, stjärnrestaurang i London
Rice pudding med Skyr

Sista vinet var ett vitt vin från Vouvray, Frankrike. Domaine Huet – Clos du Bourg 2007. 

När man tror att man är klar

Och när vi trodde att kvällen var slut så kommer denna lilla överraskning till bordet.

Födelsedag på Texture, stjärnrestaurang i London
Kakor!!!

Två underbara madeleinekakor, två lakrits macaroner, två truffels och två små vita ploppar av något slag. Hur fin gest är inte det? Efter vi njutit detta var vi mätta och skulle ta tunnelbanan hem till hotellet igen. När vi kom ut i foaljen så vips, stod alla där och skulle säga hejdå, skaka hand och önska oss välkomna tillbaks. Vilken underbar kväll!

Nästa restaurangbesök var på en känd restaurang, de har dock ingen stjärna, men ambitionen var det inget fel på. Så till nästa inlägg skall vi bege oss till Mere by Monica Galetti.

Kram, Lena