Bland kastruller och vinglas

När vi är ute på semester så brukar vi alltid välja minst en stjärnrestaurang, men även en bättre restaurang som inte har någon stjärna men som kanske kommer att få? Vi brukar även välja något väldigt traditionellt, men mer om det i nästa inlägg. Detta inlägget tillägnas restaurangen Mere i London, som drivs av Monica Galetti och hennes man David Galetti. För alla er som tycker om att följa Masterchef så är det Monica som tillsammans med Marcus Wareing och Gregg Wallace tycker och tänker och bestämmer vem som skall gå vidare.

Monica är född på Samoa men flyttade till Nya Zeeland när hon var 8 år och efter skolan jobbade hon på Timothy´s restaurant i Lower Hutt, Wellington. Ägaren skickade henne till olika kock tävlingar i Australien, USA och Europa. Hon började skicka sitt CV till olika topprestauranger och det första svaret hon fick var från Michel Roux Jr och resten är historia. Efter att ha jobbat på Michels tvåstjärniga restaurang La Gavroche (där hon som första kvinnliga kock blivit senior sous chef) till 2015, öppnade hon tillsammans med sin man David Galetti sin egen restaurang; Mere, i början av 2017.

Mere är en populär restaurang och vi fick bord på lördagen klockan 21.30. Det var den tiden eller ingen och eftersom vi var på semester så gjorde det ingenting att det blev lite sent. I vanliga fall tycker jag inte om att äta så sent. Vi blev varmt mottagna av David Galetti och då vårt bord inte var riktigt färdigt än så blev vi visade till sofforna i baren för att vänta. Vi behövde inte alls vänta länge och då gick vi ner till restaurangen som ligger nere i källaren. När vi precis kommit ner så kommer Monica själv susande förbi och hälsar oss välkomna med ett glatt leende. Extra roligt att de båda var på plats.

Det blev en tasting meny även här och deras matchande vinpaket. De hade ingen prestige wine pairing meny, så vi tog det som rekommenderades till rätterna. Helt ok.

Där var väldigt mycket folk och de har en massa personal som springer och passar upp. På ett sätt påminde det väldigt mycket om John Malkovichs restaurang Bica do Sapato i Lissabon, just med alla dessa unga människor som springer och servar. Eftersom vi fick bord så sent så var vi nästan sist ut. Här är en bild över hur restaurangen ser ut när alla gått hem.

Första rätten ut var “Leeks and truffle” som serverades med en Chenin Blanc – Weathered Hands från Sydafrika.

Fräscht, lätt och packat med smaker. Dessutom väldigt vacker att se på. Innan vi fick ut första rätten så kom ju lite bröd, smör och en liten appetizer. Jag vet inte hur de gör sitt smör men det är så vansinnigt gott, så fluffigt och lätt. Inte alls som när jag gör eget smör. Måste lära mig hemligheten.

Maten kommer ut i lagom takt, en sådan här sittning tar cirka 2,5 timmar och då hinner man dels äta i lugn och ro, man hinner dricka upp vinet som hör till rätten och man hinner prata. Om man nu skall jämföra så fick vi mer i glasen här än på Texture där vi betalade mer, men fick “bättre” viner.

Om ni kanske minns så hade jag ett inlägg om svart mat för ett tag sedan, svart mat är populärt även här i London. Nästa rätt var Cornish Cod. Jag kollade var cornish betydde och det är ett keltiskt språk som förr talades i Cornwall, men jag får ändå inte riktigt ihop det… Är det en keltisk torsk eller? Någon som vet?

Oooh la la! Den där lilla svarta saken är en torsk som är alldeles perfekt kryddad med svart curry. Svart curry är en mycket mild curry som färgats svart med bläckfiskbläck. Det var magi på en tallrik! Till detta serverades ett grekiskt, vitt vin från Oenops Wines som hette Aplá. En cuvee gjort på de tre grekiska druvorna Assyrtiko, Malagouzia och Roditis. En spännande kombination.

Nästa rätt ut var lilla pilgrimsmusslan. Och bönor. Varken jag eller mannen förstod rätten riktigt, men… det är ju England och bönor är väl lite deras grej. Det var väldigt gott, det var inte det men… bönor?

Där var det lilla svarta igen. Krispig svart pudding. Jag vet inte riktigt vad det var för pudding, men det var krispigt, gott och passade väldigt bra till pilgrimsmusslan som såklart var halstrad till perfektion. Precis som en mussla skall vara. Vinet som serverades till detta var ett rött vin från Australien. Youngblood Grenache – Tomfoolery. Jag blev lite nervös först när jag såg att det skulle vara en grenache från Australien, de brukar vara ganska maffiga och jag var rädd att vinet skulle ta över musslan helt, men vinet var fjäderlätt, fruktigt och bärigt, utan att för den delen vara tråkigt.

Innan det var dags för kötträtten var jag tvungen att gå på damrummet där uppe och på vägen ner fick jag syn på Monicas bok “The Skills”. Jag tänkte; “Va fan, jag testar” och tog boken, stegade fram till David och frågade om jag fick köpa boken och isåfall om det fanns en chans att Monica kunde signera den till mig. Det var alls inga problem, David tog boken och sprang ner i köket och kom tillbaks med den en liten stund senare. Han frågade mannen om det var han som lagade mat eller om det var jag. Mannen sa att han inte lagade mat, han bara åt den mat som jag lagade. David skattade och sa att så var det hemma med. Mycket lättsamt ställe.

Kötträtten var kalv!

Köttet var så mört att det bara smälte i munnen. Potatispurén med brynt smör bara älskade jag! Kalvbräss är fantastiskt milt och gott. Vinet som serverades till detta var ett GMS – vin från Languedoc. Domaine de Montcalmes årgång 2012. GMS står för Grenache, Mourvedre och Syrah. Passade utmärkt till kalven.

På vissa restauranger är osten ett komplement som oftast kostar 15-20 pund extra. Här ingick osten i menyn och det var första gången jag sett det. Det var en ganska rejäl bit ost man fick med.

24 månaders lagrad Comte med kvittenpuré och kanderade valnötter. Ibland har man tur. Jag bara älskar comteost! Vinet vi fick till detta var ett vitt portvin. Kopke – 10 year old white port. Det är svårt att hitta en riktigt god vit port, jag föredrar den röda, den är mer komplex och hade jag fått välja här så hade jag nog valt ett rött portvin, men det är klart… Desserten var kvar och det är svårt att hitta ett vin som inte försvinner efter ett portvin.

Desserten var så jäkla god!

Det där vita fluffiga var calvados mousse och under denna mousse fanns en utomordentligt fräsch äppelsorbet. Toppat med lite toffee crisp och färska äpplen. Detta måste jag lära mig att laga!

Sista vinet var ett riktigt sött vin från Österrike. En beerenauslese, Feiler-Artinger och druvorna var welshriesling/chardonnay. Godis bara att sitta och sippa på.

Som om detta inte var nog kom till slut ett litet fat med choklad in. Efter dessa små godbitar var klockan över 00 slaget och vi var mätta och mycket nöjda och belåtna.

Detta är ett ställe som jag definitivt kommer att besöka igen när vi är i London. Mycket vällagad mat, bra priser och bra service. Det hade varit så roligt om de fått en stjärna nästa år! Nästa gång ni är i London så gå hit. Mere på Charlotte street i Fitzrovia.

Kram, Lena