Vi landade med fötterna i Lissabon

Lissabon byggdes på 7 kullar, jo jag tackar jag! Fötterna de har fått jobba hårt i fyra dagar och vi fick en oförglömlig resa med oss i bagaget hem.

Vi landade med fötterna i Lissabon tidigt en Söndags morgon och kom snabbt från flygplatsen till hotellet. Det är det jag tycker är så smidigt med weekendresor att man endast behöver ett handbagage med sig och får slippa vänta vid ett bagageband. Utanför flygplatsen fanns det en taxikö som gick snabbt, smidigt och säkert.

Inför varje resa läser jag på massor, googlar fram sevärdheter och tar reda på så mycket som möjligt. Fastän när man sedan landar kastas planererna genast omkull och allt får helt enkelt komma i den ordning som det blir. Vårt hotell låg ca 3 km ifrån centrum, det kändes lite långt ifrån i efterhand.

Metrosystemet

Med hjälp av det enkla Metro systemet så kunde vi vila benen vissa turer. Vi köpte ett 24 timmar Viagem kort på stationen via automat. Fann ganska snabbt ut hur vi skulle fixa kort med på laddning. Det fanns instruktioner på Engelska som tur var. Det finns även ett Lissboa kort för en, två eller tre dagar att köpa. Det kortet gäller för att kunna åka obehindrat med transportnätet ända bort till Sintra. Kortet gäller även på mängder av Museeum (museumen är dock stängda på måndagar!)

Dag Ett

Första morgonen strosade vi ner längst en otroligt vacker trottoar med svarta och vita kullerstenar. Trots höstlöven låg på marken kändes luften varm och skön. I ett par hörn såldes det rostade kastanjer. Tyvärr hade jag inte lösa mynt på mig så jag fick aldrig köpt mig en strut. Efter frukosten fortatte vi ner till Praca do Comercio (terreio do paco), som ska vara ett av Europas största torg. Där kunde vi stå och se ut över floden Tejo.

Pampig entré

Med ryggen mot Tejo tornade den stora triumfbågen Arco do Triunfo upp som tog oss in i Baixa med den stora gågatan, moderna affärerna och mängder av restauranger. Här ligger även hissen Santa Justa som kan ta en upp till en fantastisk terrass med vidunderlig utsikt. En pampig byggnad dessutom med en lååååååång ringlande kö hela dagen igenom.

Här stannade vi upp för lite lunch i solen. Vi strosade tillbaks längst smala vingliga gator tillbaka till hotellet, för att borsta av oss resdammet. Korkade upp en flaska bubbel och gjorde iordning oss för kvällens middag uppe i kvarteret Biarro Alto (det höga kvarteret).

Trappa upp, trappa ner

Vi landade på trappen upp till Biarro Alto, där restaurangerna flyttat ut hela vägen. Man kan välja och vraka hela vägen upp eller ner. Väl uppe fick man en fantastisk kvällsvy över Lissabon och ett Alfama i kvällssolen, det var en mäktig syn. Maten var dessutom ganska tråkig och inte alls prisvärd. Kändes tråkigt då vi verkligen hade sett fram emot det portugisiska köket. Tror dock att restaurangen vi landade på var lite av en turistfälla.

Dag två

Ägnade vi till stor del ute i Belem i gassande sol.  Vi hoppade på spårvagn 15E ut till slutstationen som var placerad brevid det monstorösa klostret Mosteiro dos Jeronimos (UNESCO Världsarv). Klostret startades att byggas under 1500 talet till minne av Vasco Da gamas världsomsegling 1498 och har sedan dess byggt till flertalet gångar och har många olika stilar. Väldigt pampigt att bara titta på.

Att få för sig att köa på sin semester

Bara en liten bit ner längst gatan ligger det klassiska bageriet Pasties de Belem som säljer bakverket Pastel de Nata. De fantastiskt goda kakorna har anor tillbaks från 1837. Receptet sägs vara en välbevarad hemlighet från munkarna och bakas än idag efter orginalreceptet. Fastän kön ringlade sig halvlång gick den hyfsat snabbt att stå i. Väl inne fick man betala i en kassa (1,15€ för en kaka) och hämta ut den varma kakpåsen i kassan bredvid. Tempot var högt på konditoriet med alla sötsugna besökare.

Vi strosade över gatan in i parken för att att njuta av läckerheten på en parkbänk. Pastel de Nata är en smördegsbakelse fylld med en krämig äggkräm med vaniljsmak som man strör kanel och florsocker på. Det var inte helt enkelt att få floret att stanna på kakan och inte hamna på kläderna. Oavsett var den helt underbart läckert god. Så god att jag nästan skulle kunna gå tillbaks och ställa mig i kön för ännu en.

Vin och charkbricka…låter som en bra idé

På väg till Belems försvartorn passerade vi Padros dos Descobimentor där man får en pampig vy med både staty, 25 April bron och Jesusstatyn på toppen. Eftersom dagen var varm och vi började bli lite trötta och kinkiga. Vid den lilla småbåtshamnen hittade vi det mysiga stället Manteigaria Silvia som tillhör vingården med samma namn. Här mös vi med en fantastisk chark och ostbricka och ett glas rött till.  Man måste dessutom få lyxa till det under semestern.

Försvarstornet i Belem (UNESCO Värdsarv) i sig var ju mindre än jag förväntade mig fastän staden var ju i och för sig också mindre på den tiden. Det byggdes under 1500 talet för att försvara Lissabon från floden och låg längre ut i vattnet. Känslan av historiens vingslag gör sig påmind när man står där vilket ger en, en märkligt mäktig känsla. Tydligen lutar tornet i solens riktning. Jag var alldeles förundrad över byggnaden så jag glömde dessutom bort att titta huruvida det stämde.

På kvällen blev det bara lite plockmat på en liten kvarterskrog nära hotellet med världens yraste servitris som inte kunde så mycket engelska. Servitrisen glömde dessutom bort vår beställning. Hon såg helt oförstående ut när vi undrade varför de inte kom ut med småplocket vi beställt. Andra glaset vin kom dessutom aldrig heller. Då valde vi att betala och gå hem. Ett gott skratt fick vi trots allt.

Nästa gång ska jag berätta om sardiner, skrangliga spårvagnar och dessutom en fantastisk lunch.

Kram Kajsa